JAG LEVER MER ÄN NÅGONSIN

 
Några veckor gammal bild
 

(Detta inlägget är speciellt tillägnat mina troga läsare: Mamma, mormor, Ulla-Maj, Kent-Inge & Elina)
 
Förlåååååt mina fina. De senaste veckorna har gått i solens hastighet typ. Har inte rört min data på evigheter.
 
Sommaren har kommit till New York! Och jag och mina svennar till roomisar håller på att avlida. Vi är inte riktigt vana vid denhär hemska värmen som blir ännu värre i och med att vi råkar befinna oss i en storstad med enorma byggnader. Så det blir som att värmen bara stannar här nere hos oss, den kommer inte upp. Byggs på som i värsta växthuset. Hemskt. Och dansa på det. Men förhoppningsvis så vänjer vi oss snart. 
 
Vad har hänt då? ... Vet inte ens vart jag ska börja. Vi har haft en massa kompisar på besök här i lägenheten (har en right at this very moment) vilket betyder att vi gjort en massa turistgrejer.
Har tagit en massa massa klasser. Nu känner jag att jag utvecklas, det händer grejer. Blivit utvald i slutet på klasser vilket har varit ett av mina stora mål sen jag kom hit. "Jag ska fanemig upp där". Vissa lärare har det så att i slutet av varje klass efter att vi kört grupper och alla sitter ner och tittat på varandra så går han runt och väljer ut de som gjort koreografin lite extra bra. Det är stort, eller jag tycker det i alla fall. Första gången det hände trodde jag han pekade på den som satt bredvid mig. Varför skulle jag bli utvald liksom. Så när han märkte att jag inte reste på mig gick han tillbaka och pekade väldigt övertydligt så att till och med jag fattade att det var mig han menade. Så jag fick hoppa upp på golvet med några andra och köra igen. Känslan efter den klassen var helt störd. Kände mig totalt oövervinnerlig. 
 
Min mentor är på mig som aldrig förr. Nu har han börjat pusha mig. De första veckorna byggde han upp mitt självförtroende för att nu kunna trycka ner mig lite extra ibland. Men jag lär mig så otroligt mycket av honom. Och han sa för några veckor sen att han respekterar mig för att jag håller mitt ord. Enda anledningen till att skulle bli min mentor var att jag skulle ge 200% varje klass och att jag verkligen skulle jobba hårt. Typ att "förtjäna" att ha honom som mentor i och med att han inte har några mentorselever egentligen. Och det håller jag tydligen. Så värt det. I fredags slängde han fram mig och en annan kille längst fram i mitten på hans linje så fick vi stå där under hela klassen. Vi hade nämligen gjort choreon dagen innan. (Tur att jag gjort det till en vana att gå igenom choreos hemma på kvällen efter klasser för just denhär hade jag så satans svårt för). Pinsamt om jag failat totalt. Måste ta vara på varenda chans. Men det var asroligt. Kände mig lite som hans assistent, haha. 
 
Jag har börjat få komplimanger från folk jag inte känner som kommer fram på klasserna och efter för att berömma mig. Och det måste väl ändå betyda någonting? Jag lyckas beröra folk med dansen. Att de tar sig tiden att komma fram till mig för att säga det. Sättet jag rör och utttrycker mig på. Det är jag så otroligt tacksam för. 
 
Nä, nu ska jag sminka mig, välja kläder och sen dra ut med Sanna, Erik och Eriks kompis Danne. Har inte varit ute på flera helger nu så nu är det faktiskt dags. Träna på min freestyle på hiphopgolvet.
 
Lovar att jag verkligen ska försöka uppdatera er nån gång i veckan!
 
 

INTE LÄTTSKRÄMD

 
Hade en tidig jazzklass med Mama Sheila. Åkte och lade mig i Central park. Sen åkte jag hem och har precis städat hela lägenheten och håller just nu på och steker kycklingkorv. Drar snart tillbaka till skolan för att ha mr. Jermaine Browne aka mr. Mentor. 
 
Igår hade vi filmkväll härhemma. Skräckfilm stod på schemat. Paranormal Activity 4. Ni som känner mig vet ju att jag är ganska lättskrämd. Trodde jag skulle dö (eller i alla fall bajsa på mig) så rädd jag var. Och pojkarna tog ju min kudde. En annan liten detalj är ju att Erik och Stefan (Eriks kompis som bor här i några dagar) sett filmen innan så de visste när det blev lite äckligare så tex mitt i en scen när det är helt svart sätter Stefan-idioten på ficklampan på sin mobil och börjar lysa runt i rummet. Jag dog två gånger om. Tur att man kan roa någon i alla fall.
 
Kan ju också säga att jag sov inne hos Sanna denna kvällen.
 
Note to self: Titta inte på skräckfilmer, Maria. 
 
 

RSS 2.0